Fick idag reda på att en gammal kärlek har dött. Det varade inte särskilt länge mellan oss och jag kunde inte riktigt förlåta honom för hans nonchalans. Har både älskat och hatat denne person. Nu hade jag ju inte riktigt väntat mig att någonsin träffa honom igen, ville inte det heller men att han skulle dö? Det känns så avlägset på något sätt, han var ju så ung.
Jag vet att döden är det enda man kan vara riktigt säker på att komma inträffa men jag kommer nog aldrig acceptera det. Kan inte fatta hur man bara kan sluta existera. Vart tar man vägen sen? Vill nog gärna tro på ett himmelrike men varför kan inte då Gud ta hem de sjuka och gamla som bara önskar att dö istället för människor som har hela livet framför sig. Det är så jävla orättvist.
Nu i efterhand, W, så kan jag förlåta dig. Jag menar, vad hade jag för förväntningar av dig, av oss. Vi var båda så unga, särskilt du min vän.
Vila i frid så kanske vi ses en dag på det stället som du numer känner till och jag inte har en aning om. Nangijala?
No comments:
Post a Comment