Satt nyss ute på trappen och njöt av stillheten medan jag blickade ut över gårdsplan. Tänkte på de generationer som slitit för att hålla gården iordning. Undrar om de stal sig någon minut i hemlighet, att bara beundra rosorna och drömma lite.
När de krattade grusgångarna, lade nytt tak på ladugården, släppte korna på bete på sätra, lagade strumpor och vaggade spädbarn. Stannade de ibland upp för att fundera lite? Det gjorde de säkert men det ansågs nog fult att hinna med dagdrömmerier.
Varför har det här med boende över generationerna nästan dött ut? Nu ska det vara mamma, pappa och 1,5 barn. Inte gamla mormor eller farbröder. Var det inte bättre när alla kunde hjälpa varandra? Det finns kanske inte en chans att vi ensamma kan få en fungerande gård om inte man kan hjälpas åt men man kan ju alltid försöka....
No comments:
Post a Comment